Livet enligt Berggrund

För tre dagar sedan började det snöa i Niseko. Många små flingor som lade sig på varandra. Miljarder små individer som byggde en enhet. Två dagar senare var det vår tur at ge sig ut i det. Under de tre sista dagarna har alla små flingor blivit imponerande 150cm nysnö.

Att åka i bottenlöst puder är något helt speciellt. Plötsligt slutar alla naturlagar att existera. Tyngdlagen är det första som ryker. Du svävar fram i det stora vita havet. Går tyngdlöst från sväng till sväng. Du kan dessutom flyga. Från en liten kulle till en annan. Från ett dropp till en landning som inte ens känns i kroppen. Det är ofta inte ens något du tänker på utan helt plötsligt flyger du för en sekund. Du svävar ut över marken, betraktar den från ovan en liten stund.

Det är också något fel med att du ska bli dragen nedåt. Visst är det så att det går framåt och nedåt, ibland fantastiskt fort. Men på något mystiskt vis är du själv helt i makt över när du vill stoppa farten, upphäva tyngdlagen och bara stanna.

Även tröghetslagen får sig en törn. Det känns kraftlöst när du åker. Som om allt bara går av sig själv. Du går från sväng till sväng med en katts smidighet. Höjdmetrarna bara flyger iväg. Du blir inte ens andfådd. Fast ibland får du svårt att andas eftersom snön som stänker upp i ditt ansikte täpper till mun, näsa och ögon. Ibland ser du ingenting flera sekunder i sträck. Ibland har du så mycket snö i munnen att du måste spotta och tugga för att få ut det, inte sällan kommer nästa dusch av snö över dig innan du hunnit få ut snön från den förra. Då och då är du tvungen att stanna och dra i dig ny luft. Då gör du det med snabba, giriga andetag. För du vill så fort som möjligt vidare.

Einsteins teorier går förmodligen att diskutera. På något sätt så verkar tiden stå alldeles still för några minuter. Det är bara du och det du håller på med som betyder något. Alla vardagliga problem är borta. Ingenting annat existerar än det som är runt om dig. Ingenting annat existerar än det vita orörda fältet framför dig. All den otroliga kapacitet som vår fantastiska hjärna sitter på är upptagen av att hålla koll på fötter, ben, armar, bål och omgivningen. Du färdas i en lucka i tiden. Du är ett med tiden och naturen.

I vissa kretsar kallar dem det puder, i andra kallar de det snö.

Jag ligger och skriver det här på morgon. Klockan är 06.11 och hotellet är helt tyst. Det är mörkt ute och det enda som hörs är surrandet från min dator. Mornar är mitt element. Det är då jag tänker som klarast och är mest produktiv.

Ute har det snöat hela natten. Det är med spänning jag ser fram emot att ta mig upp ut på berget. Just nu vet jag inte hur mycket det har snöat, för jag ligger kvar i sängen. Jag ligger kvar i värmen under täcket i den hårda men ändå ruskigt sköna japanska sängen. Lite av spänningen är att ligga här ovetandes. Att snart få gå upp och titta ut genom fönstret. Att antingen dra en djup suck av besvikelse eftersom det som såg så lovande ut igår kväll har förvandlats till några centimeter vindpackad snö. Eller kanske så kommer adrenalinet rusa genom kroppen eftersom du vet vad du ska ge dig ut i när du ser det fluffiga som lagt sig ute. Ibland är det skönt att inte veta, för då kan jag låta fantasin få spela en stund. Den bygger upp förväntningarna och spär ofta på besvikelsen. Men ibland slår verkligheten drömmen.

Jag var och firade jul i Grekland. Mina nyligen pensionerade föräldrar flyttatde dit i höstas. Ett djärvt steg tycker många. De flesta får något drömskt i blicken och säger att de är så imponerade över att de tagit steget och att de tycker att det är så rätt. Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar skulle ta steget eller att de skulle klara sig utmärkt. Men de hade byggt upp en bild av sitt liv där som kunde verka orealistisk. De hade låtit fantasin få bygga upp en verklighet som jag inte trodde existerade. Jag var väldigt rädd att de skulle bli besvikna.

Men ibland så slår verkligheten fantasin. Mina föräldrar är lyckligare och kärare än någonsin. Livet de lever är allt de hoppats på och mycket mer. De gånger då verkligheten slår fantasin, de gånger blir man som gladast och lyckligast. Visst kan fantasin leda till besvikelse, men man måste våga drömma.

Nu börjar hotellet vakna till liv. Det slås i dörrar, spolas i toaletter och fotsteg dyker upp i korridoren. Snart kommer vi sitta vid frukosten och drömskt titta ut genom fönstret. Snart ska vi flyta runt i det lätta fluffiga utanför fönstret. Snart får vi veta om fantasin har spelat oss ett spratt eller om vi kommer vara precis så lyckliga som vårt medvetande kan göra oss.

Just nu singlar flingor stora som vantar ner utanför fönstret. De är fjäderlätta och faller långsamt. Men det är många av dem och varje flinga läger sig tillrätta ovanpå sin granne. De säger att ingen snöflinga är likadan som en annan. Varje flinga har sin egen form och karaktär.

Solen har tittat fram i Niseko under några dagar. Solen som ibland är så efterlängtad har nu tvingat ut oss på upptäcktsfärder i området runt toppen på Annapuri. Under några dagar har vi fått gå med skidorna på ryggen för att hitta de fina åken.

Det är något speciellt med att bli tvungen att arbeta för att få åken man längtar efter. När man går uppför ett berg blir man påverkad på många sätt.  Kroppens ca 650 muskler arbetar, bildar energi, jobbar och blir trötta. Kroppens celler bildar ämnen som far runt i kroppen och gör dig lycklig, glad och utpumpad. Men den största påverkan sker i ditt huvud. Du tar in omgivningarna, känner solen mot din hud, vinden som biter i kinderna och vinden som skapar ett stilla susande i dina öron. Suset gör sällskap med ljudet från dina pjäxor mot snön, steg efter steg. Ena foten framför den andra.

Långsamt tar du dig upp mot toppen där belöningen väntar. Belöningen är inte bara att få kasta sig utför sidan som ni kollat in. Belöningen är minst lika mycket känslan av att ha klarat det. Känslan av att pusta ut, sträcka på sig och se sig omkring. Ta in utsikten, känna lugnet som sprider sig. Stå där med dina vänner och njuta av att vara precis där du är just då. Veta att just du har förstått vad livet går ut på.

Efter ett tag börjar vi bli rastlösa. Nu lockar åket framför oss. En efter en slänger vi oss utför kanten. Snön är djup och lätt. Lutningen är perfekt. Det åket som vi jobbat så hårt för lever upp till alla förväntningar. Nu är tröttheten som bortblåst. På botten går en ljudremsa i huvudet. Igen, igen, igen.

Men kroppen har sina begränsningar. Tillslut orkar vi inte mer. Vi beger oss hem, men inte för lång tid. Nu handlar allt om att förgylla en redan glänsande och gnistrande dag. En timme senare sitter vi med varsin öl i en onsen. Det är vad dem kallar de varma källorna som vulkanen ger upphov till här. På allas läppar spelar ett leende. Alla är trötta, utslitna och väldigt, väldigt lyckliga. Solnedgången kastar sina sista strålar på oss där vi sitter. Solnedgången markerar slutet på en gyllene dag.

Mjölksyran pumpar, adrenalinet rusar, pulsen är på topp och du susar genom snön. I botten gör du en stoppsladd och vänder dig genast om för att titta uppåt bergsidan du precis åkte utför. Ett enda spår ligger på sidan du tittar på, det är ditt eget. Åket passerar genom ditt huvud, du minns svängarna, känslan och tankarna. Spåret berättar en historia. Spåret är det optimala beviset på att du precis har varit där, upplevt det.

Nu kommer det ett till spår bredvid det som redan ligger där. Plymer av snö slår upp bredvid skidåkaren som skapar det. Strecken ritas med perfektion. Varje sväng vackrare än den andra. Snart står ni tillsammans. Andfådda, adrenalinstinna och darrande av mjölksyra. Ni ropar ut er glädje tillsammans, ger varandra en high five. Ni känner att det inte riktigt räcker så det går över i en spontan kram. Sen börjar diskussionen om spåren. Ni pekar, tittar och historien om spåren kommer till liv. Historien innehåller berättelser om svängar, hopp, flygg och snö. Historien pyntas med känslor och glädje.  Snart innehåller historien berättelser om fler spår och fler personer står i botten av åket som ni just har kastat er utför.

För mig är spåren en av de saker som gör skidåkningen till det den är. Upplevelsen jag kan få av spår kan förmodligen liknas vid upplevelsen en konstintresserad får av ett vackert konstverk. Att det är estetiskt tilltalande är en del i det hela. En viktigare del är att de tar en till upplevelserna. Är spåren ens egna för de mig tillbaka till känslan du hade när du ritade dit de på berget. Är det någon annans kan jag uppleva det som om det var jag som var där. Ofta tas spår upp flera år efter den gången som de kom till. Då är det de bästa av alla de spår vi gjort som diskuteras. Under årens lopp har de ofta blivit lite större och ännu lite mer perfekta än vad de var då de gjordes. Men det är inget ont i det, precis som alla historier växer och förändras de med tiden och varje gång de berättas.

Men spåren är flyktiga. Ibland försvinner de genom att de helt enkelt suddas ut för att det ligger spår överallt. Ibland smälter de bort. Har man tur suddas de ut av att ny snö faller och täcker över de gamla. Det är sådana tillfällen vi bara vill upp igen och måla nya bergsidor.

Igår mötte jag för första gången nio nya människor. Det är något speciellt med nya möten. Alla har vi varit med om spänningen första gången man ska träffa en ny grupp människor som man vet kommer ha en inverkan på ditt liv. Innan mötet blir du rastlös, undrande, kanske kissnödig. Ju närmre mötet kommer ju mer kryper det i kroppen och det blir svårt att sitta still. Fjärilarna dansar runt som vildar i magen och det känns som svetten rinner i floder från händer och rygg.

Nio personer iklädda färgglada kläder kommer ut genom dörren mot oss. Det är gult, blått, orange, grönt och lila. Vid sidan av japanerna i sina grå och svarta jackor märker vi ut oss, blir genast en grupp av färgklickar i en strid ström av människor. Den första kontakten som görs i de första ögonkasten kopplar ihop oss innan våra händer möts och all hjärnans kapacitet går åt till att komma ihåg ditt namn som du förmodligen sagt hundra tusentals gånger. Det som absolut inte går in är namnet på de nio nya personerna som står framför dig.

I bilen till hotellet börjar vi känna på varandra. Samtalsämnen kretsar runt stort och smått. Kontakten djupnar. Nervositeten släpps ut i planlöst babbel. Vissa sitter tysta i bakgrunden, några pratar mer.  Mycket handlar om snö. Hur mycket finns det? Hur är åken? Frågorna är ofta fler än svaren.

I närheten av Niseko börjar det snöa. Förväntningarna går nästan att ta på. Nu har fjärilarna gått ifrån att dansa till att hoppa och tjuta. Fast nu är det inte av nervositet, nu vill kroppen få känna känslan av att flyta fram i puder. Den känslan som jag kommer skriva om gång efter gång. Den känslan som gör en varm och upprymd. Som gör dig alldeles slut och ändå så full av energi. Känslan av när endorfiner och adrenalin pumpas ut i kroppen. Känslan som fått mig beroende och som är bättre än alla droger som gjorts. Känslan som enbart kärlek kan komma i närheten av.

På morgonen ligger det 30cm fjäderlätt snö på marken. Åken här är inte långa men lekfulla i bra lutning. Tjuten sprids i skogen. Leendena blir bredare och bredare. Mjölksyran pumpar i kroppar som törstar efter mer, mer och mer. Tillslut orkar inte kroppen längre. Energin finns inte att finna. Även om ljuset fortfarande finns återvänder vi hem lyckliga, euforiska och väldigt mycket närmre varandra. På kort tid har vi blivit en grupp av vänner, det har snön gjort oss till, det är en känsla att vi har upplevt något som ingen annan har. För ingen annan har upplevt det åket jag just gjorde. Och det åket har vi ändå alla gjort tillsammans.

Kameran fick stanna i väskan idag större delen av dagen därav det fåtal som jag presterat och den bristande kvaliten. Roligare saker fans att göra!

Den 11 januari 1889 landsteg Nellie Belle i Japan. Hon hade då varit på resande fot i 58 dagar och tagit sig från New York till Tokyo. Nellie var en av dåtidens mest framgångsrika journalister och arbetade för tidningen New York World. Inspirerad av Jules Verne krävde hon av tidningens redaktör att få göra en resa runt jorden för att visa att det faktiskt var möjligt att ta sig runt den under 80 dagar. Den 25 januari anlände hon till New York på den makalösa tiden av 72 dagar och 6 timmar.

Ungefär 120 år senare satte jag mig på ett plan för att nå Japan. 1,5 dygn senare ligger jag sömnlös i ett litet rum på Freedom Lodge på ön Hokkaido. Jag har hunnit med en fantastisk middag på en liten sushi restaurang i byn Kutchan. Jag har hunnit med en sittande dusch och känt känslan av japansk toalett. Min vän Kristoffer och jag har hunnit diskutera livet åtminstone en gång.
Det är med viss fascination jag tänker över skillnaderna mellan när Nellie gav sig iväg på sin resa mot hur det är för mig idag. Nellie hade med sig guld till ett värde av 200 Pund för att ta sig an sin resa. Jag har ett litet plastkort som makalöst för pengar från mitt hem i Sverige till den lilla restaurangen i japan.
Jag undrar också hur Nellie reagerade på alla intrycken under sin väg runt jorden. I dagens värld bombas vi med nyheter från olika länder och kulturer, vi vet ungefär vad vi ska vänta oss. Men fortfarande blir jag väldigt förvånad första gången någon bugar för mig. Jag skrattar lite när det är tydliga linjer till busshållplatsen så att kön ska fungera friktionsfritt eller när den timida Japanska flygvärdinnan ber om förlåtelse ett tjugotal gånger för att mitt kort måste verifieras av VISA pga. av säkerhetsspärren i det. Tänk at komma hit som helt oinvigd för 120 år sedan utan att kunna ett ord på språket som eller något om kulturen. Nellie måste ha varit hänförd.

Anledningen till att jag är här handlar om snö. Det här kalla, blöta och ofta hatade som jag ägnat större delen av mitt liv till. Det här mjuka, lätta, berusande och alldels underbara som jag är så beroende av. Det finns i massor här. Snöplogkanterna längs med vägen hit är flera meter höga. Landskapet är böljande, mjukt och vitt. Än så länge har jag inte fått sett byn i dagljus och det är med spänd förväntan jag ligger och skriver det här samtidigt som jag väntar på att tröttheten skall infinna sig.

Som ni som tagit er igenom det här inlägget har märkt så är det rätt flummigt. Det kommer jag att fortsätta med. Men den kommer också att kantas av bilder och filmklipp. Vänner och mat kommer ständigt vara närvarande för det är två stora passioner i livet. Sen kommer det vara massor, massor, massor med snö...

Några gamla bilder får fungera som en liten teaser.