Spår
Mjölksyran pumpar, adrenalinet rusar, pulsen är på topp och du susar genom snön. I botten gör du en stoppsladd och vänder dig genast om för att titta uppåt bergsidan du precis åkte utför. Ett enda spår ligger på sidan du tittar på, det är ditt eget. Åket passerar genom ditt huvud, du minns svängarna, känslan och tankarna. Spåret berättar en historia. Spåret är det optimala beviset på att du precis har varit där, upplevt det.
Nu kommer det ett till spår bredvid det som redan ligger där. Plymer av snö slår upp bredvid skidåkaren som skapar det. Strecken ritas med perfektion. Varje sväng vackrare än den andra. Snart står ni tillsammans. Andfådda, adrenalinstinna och darrande av mjölksyra. Ni ropar ut er glädje tillsammans, ger varandra en high five. Ni känner att det inte riktigt räcker så det går över i en spontan kram. Sen börjar diskussionen om spåren. Ni pekar, tittar och historien om spåren kommer till liv. Historien innehåller berättelser om svängar, hopp, flygg och snö. Historien pyntas med känslor och glädje. Snart innehåller historien berättelser om fler spår och fler personer står i botten av åket som ni just har kastat er utför.
För mig är spåren en av de saker som gör skidåkningen till det den är. Upplevelsen jag kan få av spår kan förmodligen liknas vid upplevelsen en konstintresserad får av ett vackert konstverk. Att det är estetiskt tilltalande är en del i det hela. En viktigare del är att de tar en till upplevelserna. Är spåren ens egna för de mig tillbaka till känslan du hade när du ritade dit de på berget. Är det någon annans kan jag uppleva det som om det var jag som var där. Ofta tas spår upp flera år efter den gången som de kom till. Då är det de bästa av alla de spår vi gjort som diskuteras. Under årens lopp har de ofta blivit lite större och ännu lite mer perfekta än vad de var då de gjordes. Men det är inget ont i det, precis som alla historier växer och förändras de med tiden och varje gång de berättas.
Men spåren är flyktiga. Ibland försvinner de genom att de helt enkelt suddas ut för att det ligger spår överallt. Ibland smälter de bort. Har man tur suddas de ut av att ny snö faller och täcker över de gamla. Det är sådana tillfällen vi bara vill upp igen och måla nya bergsidor.
vad otroligt fint du beskriver en känsla!
Det är nästintill obegripligt vilken poet som vandrar helt oupptäckt här vid oss. Du skriver med en sådan vacker poesi så att hela kroppen skakar. Dina beskrivningar får en att blunda och se en annan verklighet. Det är fantastiskt helt enkelt! Kör hårt!
