I vissa kretsar kallar dem det snö
För tre dagar sedan började det snöa i Niseko. Många små flingor som lade sig på varandra. Miljarder små individer som byggde en enhet. Två dagar senare var det vår tur at ge sig ut i det. Under de tre sista dagarna har alla små flingor blivit imponerande 150cm nysnö.
Att åka i bottenlöst puder är något helt speciellt. Plötsligt slutar alla naturlagar att existera. Tyngdlagen är det första som ryker. Du svävar fram i det stora vita havet. Går tyngdlöst från sväng till sväng. Du kan dessutom flyga. Från en liten kulle till en annan. Från ett dropp till en landning som inte ens känns i kroppen. Det är ofta inte ens något du tänker på utan helt plötsligt flyger du för en sekund. Du svävar ut över marken, betraktar den från ovan en liten stund.
Det är också något fel med att du ska bli dragen nedåt. Visst är det så att det går framåt och nedåt, ibland fantastiskt fort. Men på något mystiskt vis är du själv helt i makt över när du vill stoppa farten, upphäva tyngdlagen och bara stanna.
Även tröghetslagen får sig en törn. Det känns kraftlöst när du åker. Som om allt bara går av sig själv. Du går från sväng till sväng med en katts smidighet. Höjdmetrarna bara flyger iväg. Du blir inte ens andfådd. Fast ibland får du svårt att andas eftersom snön som stänker upp i ditt ansikte täpper till mun, näsa och ögon. Ibland ser du ingenting flera sekunder i sträck. Ibland har du så mycket snö i munnen att du måste spotta och tugga för att få ut det, inte sällan kommer nästa dusch av snö över dig innan du hunnit få ut snön från den förra. Då och då är du tvungen att stanna och dra i dig ny luft. Då gör du det med snabba, giriga andetag. För du vill så fort som möjligt vidare.
Einsteins teorier går förmodligen att diskutera. På något sätt så verkar tiden stå alldeles still för några minuter. Det är bara du och det du håller på med som betyder något. Alla vardagliga problem är borta. Ingenting annat existerar än det som är runt om dig. Ingenting annat existerar än det vita orörda fältet framför dig. All den otroliga kapacitet som vår fantastiska hjärna sitter på är upptagen av att hålla koll på fötter, ben, armar, bål och omgivningen. Du färdas i en lucka i tiden. Du är ett med tiden och naturen.
I vissa kretsar kallar dem det puder, i andra kallar de det snö.
