Livet enligt Berggrund

Den 11 januari 1889 landsteg Nellie Belle i Japan. Hon hade då varit på resande fot i 58 dagar och tagit sig från New York till Tokyo. Nellie var en av dåtidens mest framgångsrika journalister och arbetade för tidningen New York World. Inspirerad av Jules Verne krävde hon av tidningens redaktör att få göra en resa runt jorden för att visa att det faktiskt var möjligt att ta sig runt den under 80 dagar. Den 25 januari anlände hon till New York på den makalösa tiden av 72 dagar och 6 timmar.

Ungefär 120 år senare satte jag mig på ett plan för att nå Japan. 1,5 dygn senare ligger jag sömnlös i ett litet rum på Freedom Lodge på ön Hokkaido. Jag har hunnit med en fantastisk middag på en liten sushi restaurang i byn Kutchan. Jag har hunnit med en sittande dusch och känt känslan av japansk toalett. Min vän Kristoffer och jag har hunnit diskutera livet åtminstone en gång.
Det är med viss fascination jag tänker över skillnaderna mellan när Nellie gav sig iväg på sin resa mot hur det är för mig idag. Nellie hade med sig guld till ett värde av 200 Pund för att ta sig an sin resa. Jag har ett litet plastkort som makalöst för pengar från mitt hem i Sverige till den lilla restaurangen i japan.
Jag undrar också hur Nellie reagerade på alla intrycken under sin väg runt jorden. I dagens värld bombas vi med nyheter från olika länder och kulturer, vi vet ungefär vad vi ska vänta oss. Men fortfarande blir jag väldigt förvånad första gången någon bugar för mig. Jag skrattar lite när det är tydliga linjer till busshållplatsen så att kön ska fungera friktionsfritt eller när den timida Japanska flygvärdinnan ber om förlåtelse ett tjugotal gånger för att mitt kort måste verifieras av VISA pga. av säkerhetsspärren i det. Tänk at komma hit som helt oinvigd för 120 år sedan utan att kunna ett ord på språket som eller något om kulturen. Nellie måste ha varit hänförd.

Anledningen till att jag är här handlar om snö. Det här kalla, blöta och ofta hatade som jag ägnat större delen av mitt liv till. Det här mjuka, lätta, berusande och alldels underbara som jag är så beroende av. Det finns i massor här. Snöplogkanterna längs med vägen hit är flera meter höga. Landskapet är böljande, mjukt och vitt. Än så länge har jag inte fått sett byn i dagljus och det är med spänd förväntan jag ligger och skriver det här samtidigt som jag väntar på att tröttheten skall infinna sig.

Som ni som tagit er igenom det här inlägget har märkt så är det rätt flummigt. Det kommer jag att fortsätta med. Men den kommer också att kantas av bilder och filmklipp. Vänner och mat kommer ständigt vara närvarande för det är två stora passioner i livet. Sen kommer det vara massor, massor, massor med snö...

Några gamla bilder får fungera som en liten teaser.