Möten
Igår mötte jag för första gången nio nya människor. Det är något speciellt med nya möten. Alla har vi varit med om spänningen första gången man ska träffa en ny grupp människor som man vet kommer ha en inverkan på ditt liv. Innan mötet blir du rastlös, undrande, kanske kissnödig. Ju närmre mötet kommer ju mer kryper det i kroppen och det blir svårt att sitta still. Fjärilarna dansar runt som vildar i magen och det känns som svetten rinner i floder från händer och rygg.
Nio personer iklädda färgglada kläder kommer ut genom dörren mot oss. Det är gult, blått, orange, grönt och lila. Vid sidan av japanerna i sina grå och svarta jackor märker vi ut oss, blir genast en grupp av färgklickar i en strid ström av människor. Den första kontakten som görs i de första ögonkasten kopplar ihop oss innan våra händer möts och all hjärnans kapacitet går åt till att komma ihåg ditt namn som du förmodligen sagt hundra tusentals gånger. Det som absolut inte går in är namnet på de nio nya personerna som står framför dig.
I bilen till hotellet börjar vi känna på varandra. Samtalsämnen kretsar runt stort och smått. Kontakten djupnar. Nervositeten släpps ut i planlöst babbel. Vissa sitter tysta i bakgrunden, några pratar mer. Mycket handlar om snö. Hur mycket finns det? Hur är åken? Frågorna är ofta fler än svaren.
I närheten av Niseko börjar det snöa. Förväntningarna går nästan att ta på. Nu har fjärilarna gått ifrån att dansa till att hoppa och tjuta. Fast nu är det inte av nervositet, nu vill kroppen få känna känslan av att flyta fram i puder. Den känslan som jag kommer skriva om gång efter gång. Den känslan som gör en varm och upprymd. Som gör dig alldeles slut och ändå så full av energi. Känslan av när endorfiner och adrenalin pumpas ut i kroppen. Känslan som fått mig beroende och som är bättre än alla droger som gjorts. Känslan som enbart kärlek kan komma i närheten av.
På morgonen ligger det 30cm fjäderlätt snö på marken. Åken här är inte långa men lekfulla i bra lutning. Tjuten sprids i skogen. Leendena blir bredare och bredare. Mjölksyran pumpar i kroppar som törstar efter mer, mer och mer. Tillslut orkar inte kroppen längre. Energin finns inte att finna. Även om ljuset fortfarande finns återvänder vi hem lyckliga, euforiska och väldigt mycket närmre varandra. På kort tid har vi blivit en grupp av vänner, det har snön gjort oss till, det är en känsla att vi har upplevt något som ingen annan har. För ingen annan har upplevt det åket jag just gjorde. Och det åket har vi ändå alla gjort tillsammans.
Kameran fick stanna i väskan idag större delen av dagen därav det fåtal som jag presterat och den bristande kvaliten. Roligare saker fans att göra!
