Livet enligt Berggrund

För ungefär ett år sedan trodde jag att jag var odödlig. Inget kunde stoppa mig. Jag var större än livet och inget var omöjligt. För elva månader sedan fick jag i ett slag veta att inget av det här var sant. Att jag var precis lika ömtålig som alla andra, att livets realiteter gällde även mig. Att allt som behövdes för att stoppa mig var en stubbe och en missräkning från min sida.

 

Det var en underbar dag. Snön var bottenlös, jag hade goda vänner att åka med. Ladd och glädje fanns i varje sväng. Snön svepte över ansiktet, säsongens bästa dag. Jag stod på toppen av ett åk jag åkt förut, det var brant men snön skulle ju finnas där så det fanns inga hinder för att bara släppa skidorna nedåt. Där var mitt misstag.

Farten ökade snabbt. Inte en gnutta snö fanns i åket, det var stenhårt. I botten ligger jag på paniksväng. Jag måste få ner farten innan terrängen går över i små kullar, nu kommer jag ner där det finns snö men det är också nu min säsong tar slut och mitt år tar en ny vändning. En ny upplevelse i mitt liv tar sin början. En smäll under foten rycker mitt bäcken i två delar. När jag seglar i luften så går tanken igenom mitt huvud. ”Där gick jag sönder, antingen ryggen eller bäckenet”.

Jag landar och ställer mig upp. Försöker lägga tyngd på höger ben. Det vill inte ta någon tyngd, det värker, bultar. Mina tankar greppar tag om de små halmstrån jag ser framför mig. Det är säkert bara fotbollssmärta, det går över tänker jag.

Nu kommer mina vänner ner till mig. Jag har för mig att jag säger något i stil med att det här inte är bra, jag tar mig nog inte ner själv. Jag tror också att jag säger att jag förmodligen har brutit bäckenet. Minnena härifrån har bleknat. Jag kommer ihåg mina vänners stöd, för det kommer jag vara evigt tacksam. Jag kommer ihåg att väntan blir lång och att smärtan ökar i samma takt som chocken försvinner. Jag kommer ihåg pistörernas arbete och hur imponerad jag är över dem. Jag kommer ihåg hur mycket jag fryser i pulkan. Hur jag skakar och att varje skakning medföljs av stötar av smärta.

 

Jag vet att jag är mer eller mindre lugn under allt som kommer efteråt. Försöker skämta i helikoptern. Pratar med ett litet barn som sitter bredvid mig på sjukhusets. Hans nygipsade arm kommer snart prydas av hälsningar i tusch. Under operationerna var jag aldrig rädd. Jag skrattade istället för att gråta när jag hade någon att prata med. Försökte på knagglig franska få sjuksköterskorna att skratta. Även här kommer jag vara evigt tacksam för all den omtänksamhet och stöd som jag fick på sjukhuset där ingen talade engelska. Av mina vänner som kom och hälsade på mig och min familj som gjorde så mycket för mig på hemmaplan.

 

Sommaren efteråt blev den sämsta men också den bästa i mitt liv. I efterhand ser jag hur trött jag var och hur ont jag hade. Hur påverkad jag var utan att jag riktigt ville acceptera det. Hur jag ville hålla skenet uppe av att allt var bra. Hur jag ansåg att jag inte hade rätt att vara nere eftersom jag ändå hade haft så pass tur som jag hade haft. Jag ser nu att jag under långa perioder var deprimerad. Att jag var i ett tillstånd som jag aldrig varit i förut. Hur min kropp men ännu mer min själ var nedbruten.

Men det har också på många sätt varit den bästa sommaren på många år. Jag fick tillbaka en del kontakt med vänner som jag hade tappat. Fick arbeta med kompisar och ungdomar som är bland de käraste jag har i livet och vilka var ett otroligt stöd när jag hade det som tyngst. Jag var ute på en seglats som jag nog aldrig kommer glömma. Och kanske som det bästa av allt fick jag under en period vara nyförälskad igen.

 

Nu har jag snart inte åkt skidor på en vecka. Mitt knä värker och musklerna i benet är fortfarande möra. Att ha ont när jag åker skidor är en ny känsla för mig. Något jag inte hade upplevt på samma sätt för ett år sedan. Men trotts smärtan har jag haft en av de bästa säsongerna såhär långt. Säsongen jag behövde för att landa i mig själv. Jag har fått åka med några av mina bästa vänner, fått uppleva spännande och underbara platser och åkt skidor i drömlika förhållanden. Jag har återfunnit känslan i det jag älskar så mycket. Jag åker inte på samma sätt som förut men jag har kärleken i det jag gör.

 

En sak som smärtan i mitt liv har visat mig är hur mycket vänner jag har. Hur många som jag älskar och hur många som visar så mycket kärlek tillbaks. Det trodde jag att jag visste innan men vet så mycket bättre nu.

 

Jag vill tacka er alla där ute som har varit med mig under mitt sämsta och bästa år. Ni är det bästa jag har i livet.

 

Bilderna den här gången är från Cimone och Abetone dit jag och ”demonen” Sunnerheim åkte. Mer om den turen ska jag berätta senare.

 

Nu är jag nere i Engelberg för första gången. Föret är hårt och snabbt och bitvis så långt ifrån världsmästarföre man kan komma. Det är en chock för kroppen att komma direkt från Japanskt puder till vindpackade alpåk.

Lederna värker, fötterna krampar och tekniken är bortblåst. Skidorna är bitvis inget värda, andra sporter som boule och schack är lockande. I mitt inre föreställer jag mig en kall öl på en strand nere på Bali med surfvågorna spelande utanför när vinden biter med en köldeffekt på -45 grader.  Min näsa är vit som snö för att sedan gå över i en klar rödfärg som skiner ikapp med Rudolf, alkisarna på stan och en och annan clown. Gråten är nära då fötterna tinar upp efter att ha varit som isbitar inuti de stenhårda pjäxorna.

 

Men dagar som dessa kan svänga om och bli de roligaste dagarna i ditt skidåkarliv. Det beror inte på att föret blir bättre. Det är inte heller varmare än förut. Din kropp värker fortfarande och din näsa bultar lite grann. Nej det som gör hela skillnaden är de du åker med, humöret i gruppen och det som det kan få dig att göra. Hur ni står ovanför ett åk och triggar igång varandra. Hur kroppens värk glöms bort eftersom glädjen att vara tillsammans med andra tar den platsen i ditt huvud. Hur du kan se och inspireras av de som är bättre än dig själv.

Det är vid sådana tillfällen som du utvecklas. Det är de dagarna som är de mest oväntade. Det är då leken kommer fram. Ofta görs inte de riktigt stora sakerna på de här dagarna. Fokuset ligger på känslan, på glädjen och det man gör är oftare skönt än skrämmande.

Ibland får den här glädjen och känslan dig till att prestera över din egen förmåga. Du hoppar lite större, åker lite brantare eller tar det där åket med lite högre fart. Du tävlar med de andra och inspireras av dem. Du vet att du inte kommer vara ensam om att hoppa något utan att din kompis kommer att komma direkt efteråt. Du vet att du kommer få bekräftelsen när du kommer ner av ett antal kompisar som står och hejar på dig.

Många av de här dagarna är pauserna lika viktiga som skidåkningen. När ni sitter ner tillsammans och tar en varm choklad i backen eller en öl i solen på after ski. Talar om högt och lågt och njuter av att ha förstått vad livet går ut på.

 

Om någon frågade mig varför jag håller på med skidåkning så är det för de här dagarna. Att åka puder är en underbar känsla men något som jag tröttnar på i längden. Att hoppa klippor ger dig en adrenalinkick men det räcker med en då och då. Men att glida iväg med polarna utför en sida, det är det jag brinner för och det är då som skidåkningen är som roligast.

 

Tyvärr har jag varit väldigt dålig på att ta med kameran så det blir gamla bilder som får kröna inlägget.

Den sista veckan har varit ett ständigt flängande och det är först idag som jag kunnat landa. Nu ligger jag på en madrass i den lilla alpbyn Engelberg. Jag har precis spenderat nästan två dygn på vägen och lagt 200mil väg mellan mig och Uppsala där jag började turen. Bilfärden har gått genom Sverige, Danmark och ett tillsynes ändlöst Tyskland. Innan dess tog jag mig från Niseko till Sapporo. Var två dygn där innan Tokyo fick äran av mitt besök. Där sov jag en natt innan jag slängde mig i ett flygplan till Sverige med fruktansvärd jetlag som följd.

 

Att sitta 200mil i bilen sliter på kroppen. Att jag dessutom i sista stund bestämde mig för att sova i den gör inte att den känner sig fräschare. Under de sista milen var allt stelt och ömt. Min rygg skrek. Mitt ena ben ville inte vara med längre och mitt huvud sa att nej nu får det vara nog.

 

Resor är för mig något nödvändigt ont. Numera känner jag inte ens det sugande pirret innan jag ska iväg, jag känner enbart ångest för allt som kan gå fel när man reser. Det är först när jag kommit fram till det ställe som är målet som jag börjar känna suget och pirret börjar komma igång. Då börjar det spritta i benen.

Själva resan i sig är mest ful och tråkig.  Varje flygplats ser ut som den andra enbart med skillnaden att den har sitt eget unika krimskrams. Autobahn är läskig och livsfarlig. Tyskland är säkert charmigt men vackert är det absolut inte. Någon gång ska jag svänga av vägen och se vad som finns utanför men det tar emot när man bara vill komma fram.

 

Men ibland händer saker under resan som man minns.

I både Schweiz och Tyskland är dubbdäck förbjudet. Eftersom jag visste att det skulle vara snöstorm i Tyskland så bestämde jag mig för att ta en chansning och åka med dubbdäcken på. Det går bra genom hela Tyskland ända till Schweiziska gränsen. När jag ska genom tullen möts jag av en gigantisk gränsvakt som vinkar in mig.

- Spreschen sie deutch, säger vakten i sin uniform.

- Nein,  svarar jag sanningsenligt. Man ser hur svaret får honom att sucka djupt inombords. Hur hans liv just blev lite jobbigare.

-Passport.

Jag ger honom passet som han granskar ingående. Sen går han runt bilen. Sparkar lite på mina däck och skakar på huvudet. I mitt huvud hoppar tankarna runt. Bilder på stora böteslappar kommer upp inför min inre syn.

-Problem, vorboten deutchland, switzerland. Nicht goth. Säger han och spänner ögonen i mig. Jag krymper under hans blick. Krälar i stoftet och bedyrar min oskuld. Att jag inte visste. Att det inte var meningen, att jag är ”very, very sorry”. Jag öppnar bakluckan och visar honom en väg ut. Där ligger mina odubbade däck. Han skiner upp lite. Ger mig det första leendet och säger ”ok, change.”

Nu tar han med mig till ett garage som ligger precis i närheten. Där finns allt man kan önska i däckbytesväg. Bilen lyfts upp och jag börjar med att försöka att få av hjulen. Bultarna går ur lätt. Men däcken har rostat fast och sitter som berg. Jag kämpar, sparkar på de, rycker, sliter och bänder men inget händer. Tulltjänstemannen tittar till mig då och då och ser hur svetten rinner från min panna.

Nu erbjuder han sig att hjälpa till. Här börjar förbrödringen oss emellan. Med gemensamma krafter försöker vi få loss däcken. Ett samtal inleds. Han på tyska och jag på engelska. Ingen förstår den andre men ändå förstår vi varandra på ett sätt som man gör när man har ett gemensamt arbete att utföra. Ett mål i slutet.

En av hans kollegor kommer in med varsin kopp kaffe, Vi tar en paus och torkar svetten ur våra pannor. Presenterar oss för varandra. Vänder åter till arbetet.

Någon av oss kommer på idén att värma upp däcken, den andre hämtar skållhett vatten från en vattenkran. Plötsligt lossnar däcken ett efter ett. Strålande ler vi mot varandra. Vi har klarat det! Det omöjliga!  Vår vänskap känns just i den stunden djup. Vi har blivit ”brothers in arms”.

När jag backat ut så tackar jag för hjälpen. Han nickar tillbaks med ett leende och vinkar mig vidare. Han ska tillbaks till sina sysslor och jag ska fortsätta min resa.