Livet enligt Berggrund

Den sista veckan har varit ett ständigt flängande och det är först idag som jag kunnat landa. Nu ligger jag på en madrass i den lilla alpbyn Engelberg. Jag har precis spenderat nästan två dygn på vägen och lagt 200mil väg mellan mig och Uppsala där jag började turen. Bilfärden har gått genom Sverige, Danmark och ett tillsynes ändlöst Tyskland. Innan dess tog jag mig från Niseko till Sapporo. Var två dygn där innan Tokyo fick äran av mitt besök. Där sov jag en natt innan jag slängde mig i ett flygplan till Sverige med fruktansvärd jetlag som följd.

Att sitta 200mil i bilen sliter på kroppen. Att jag dessutom i sista stund bestämde mig för att sova i den gör inte att den känner sig fräschare. Under de sista milen var allt stelt och ömt. Min rygg skrek. Mitt ena ben ville inte vara med längre och mitt huvud sa att nej nu får det vara nog.

Resor är för mig något nödvändigt ont. Numera känner jag inte ens det sugande pirret innan jag ska iväg, jag känner enbart ångest för allt som kan gå fel när man reser. Det är först när jag kommit fram till det ställe som är målet som jag börjar känna suget och pirret börjar komma igång. Då börjar det spritta i benen.

Själva resan i sig är mest ful och tråkig.  Varje flygplats ser ut som den andra enbart med skillnaden att den har sitt eget unika krimskrams. Autobahn är läskig och livsfarlig. Tyskland är säkert charmigt men vackert är det absolut inte. Någon gång ska jag svänga av vägen och se vad som finns utanför men det tar emot när man bara vill komma fram.

Men ibland händer saker under resan som man minns.

I både Schweiz och Tyskland är dubbdäck förbjudet. Eftersom jag visste att det skulle vara snöstorm i Tyskland så bestämde jag mig för att ta en chansning och åka med dubbdäcken på. Det går bra genom hela Tyskland ända till Schweiziska gränsen. När jag ska genom tullen möts jag av en gigantisk gränsvakt som vinkar in mig.

- Spreschen sie deutch, säger vakten i sin uniform.

- Nein,  svarar jag sanningsenligt. Man ser hur svaret får honom att sucka djupt inombords. Hur hans liv just blev lite jobbigare.

-Passport.

Jag ger honom passet som han granskar ingående. Sen går han runt bilen. Sparkar lite på mina däck och skakar på huvudet. I mitt huvud hoppar tankarna runt. Bilder på stora böteslappar kommer upp inför min inre syn.

-Problem, vorboten deutchland, switzerland. Nicht goth. Säger han och spänner ögonen i mig. Jag krymper under hans blick. Krälar i stoftet och bedyrar min oskuld. Att jag inte visste. Att det inte var meningen, att jag är ”very, very sorry”. Jag öppnar bakluckan och visar honom en väg ut. Där ligger mina odubbade däck. Han skiner upp lite. Ger mig det första leendet och säger ”ok, change.”

Nu tar han med mig till ett garage som ligger precis i närheten. Där finns allt man kan önska i däckbytesväg. Bilen lyfts upp och jag börjar med att försöka att få av hjulen. Bultarna går ur lätt. Men däcken har rostat fast och sitter som berg. Jag kämpar, sparkar på de, rycker, sliter och bänder men inget händer. Tulltjänstemannen tittar till mig då och då och ser hur svetten rinner från min panna.

Nu erbjuder han sig att hjälpa till. Här börjar förbrödringen oss emellan. Med gemensamma krafter försöker vi få loss däcken. Ett samtal inleds. Han på tyska och jag på engelska. Ingen förstår den andre men ändå förstår vi varandra på ett sätt som man gör när man har ett gemensamt arbete att utföra. Ett mål i slutet.

En av hans kollegor kommer in med varsin kopp kaffe, Vi tar en paus och torkar svetten ur våra pannor. Presenterar oss för varandra. Vänder åter till arbetet.

Någon av oss kommer på idén att värma upp däcken, den andre hämtar skållhett vatten från en vattenkran. Plötsligt lossnar däcken ett efter ett. Strålande ler vi mot varandra. Vi har klarat det! Det omöjliga!  Vår vänskap känns just i den stunden djup. Vi har blivit ”brothers in arms”.

När jag backat ut så tackar jag för hjälpen. Han nickar tillbaks med ett leende och vinkar mig vidare. Han ska tillbaks till sina sysslor och jag ska fortsätta min resa.