Livet enligt Berggrund

För ungefär ett år sedan trodde jag att jag var odödlig. Inget kunde stoppa mig. Jag var större än livet och inget var omöjligt. För elva månader sedan fick jag i ett slag veta att inget av det här var sant. Att jag var precis lika ömtålig som alla andra, att livets realiteter gällde även mig. Att allt som behövdes för att stoppa mig var en stubbe och en missräkning från min sida.

 

Det var en underbar dag. Snön var bottenlös, jag hade goda vänner att åka med. Ladd och glädje fanns i varje sväng. Snön svepte över ansiktet, säsongens bästa dag. Jag stod på toppen av ett åk jag åkt förut, det var brant men snön skulle ju finnas där så det fanns inga hinder för att bara släppa skidorna nedåt. Där var mitt misstag.

Farten ökade snabbt. Inte en gnutta snö fanns i åket, det var stenhårt. I botten ligger jag på paniksväng. Jag måste få ner farten innan terrängen går över i små kullar, nu kommer jag ner där det finns snö men det är också nu min säsong tar slut och mitt år tar en ny vändning. En ny upplevelse i mitt liv tar sin början. En smäll under foten rycker mitt bäcken i två delar. När jag seglar i luften så går tanken igenom mitt huvud. ”Där gick jag sönder, antingen ryggen eller bäckenet”.

Jag landar och ställer mig upp. Försöker lägga tyngd på höger ben. Det vill inte ta någon tyngd, det värker, bultar. Mina tankar greppar tag om de små halmstrån jag ser framför mig. Det är säkert bara fotbollssmärta, det går över tänker jag.

Nu kommer mina vänner ner till mig. Jag har för mig att jag säger något i stil med att det här inte är bra, jag tar mig nog inte ner själv. Jag tror också att jag säger att jag förmodligen har brutit bäckenet. Minnena härifrån har bleknat. Jag kommer ihåg mina vänners stöd, för det kommer jag vara evigt tacksam. Jag kommer ihåg att väntan blir lång och att smärtan ökar i samma takt som chocken försvinner. Jag kommer ihåg pistörernas arbete och hur imponerad jag är över dem. Jag kommer ihåg hur mycket jag fryser i pulkan. Hur jag skakar och att varje skakning medföljs av stötar av smärta.

 

Jag vet att jag är mer eller mindre lugn under allt som kommer efteråt. Försöker skämta i helikoptern. Pratar med ett litet barn som sitter bredvid mig på sjukhusets. Hans nygipsade arm kommer snart prydas av hälsningar i tusch. Under operationerna var jag aldrig rädd. Jag skrattade istället för att gråta när jag hade någon att prata med. Försökte på knagglig franska få sjuksköterskorna att skratta. Även här kommer jag vara evigt tacksam för all den omtänksamhet och stöd som jag fick på sjukhuset där ingen talade engelska. Av mina vänner som kom och hälsade på mig och min familj som gjorde så mycket för mig på hemmaplan.

 

Sommaren efteråt blev den sämsta men också den bästa i mitt liv. I efterhand ser jag hur trött jag var och hur ont jag hade. Hur påverkad jag var utan att jag riktigt ville acceptera det. Hur jag ville hålla skenet uppe av att allt var bra. Hur jag ansåg att jag inte hade rätt att vara nere eftersom jag ändå hade haft så pass tur som jag hade haft. Jag ser nu att jag under långa perioder var deprimerad. Att jag var i ett tillstånd som jag aldrig varit i förut. Hur min kropp men ännu mer min själ var nedbruten.

Men det har också på många sätt varit den bästa sommaren på många år. Jag fick tillbaka en del kontakt med vänner som jag hade tappat. Fick arbeta med kompisar och ungdomar som är bland de käraste jag har i livet och vilka var ett otroligt stöd när jag hade det som tyngst. Jag var ute på en seglats som jag nog aldrig kommer glömma. Och kanske som det bästa av allt fick jag under en period vara nyförälskad igen.

 

Nu har jag snart inte åkt skidor på en vecka. Mitt knä värker och musklerna i benet är fortfarande möra. Att ha ont när jag åker skidor är en ny känsla för mig. Något jag inte hade upplevt på samma sätt för ett år sedan. Men trotts smärtan har jag haft en av de bästa säsongerna såhär långt. Säsongen jag behövde för att landa i mig själv. Jag har fått åka med några av mina bästa vänner, fått uppleva spännande och underbara platser och åkt skidor i drömlika förhållanden. Jag har återfunnit känslan i det jag älskar så mycket. Jag åker inte på samma sätt som förut men jag har kärleken i det jag gör.

 

En sak som smärtan i mitt liv har visat mig är hur mycket vänner jag har. Hur många som jag älskar och hur många som visar så mycket kärlek tillbaks. Det trodde jag att jag visste innan men vet så mycket bättre nu.

 

Jag vill tacka er alla där ute som har varit med mig under mitt sämsta och bästa år. Ni är det bästa jag har i livet.

 

Bilderna den här gången är från Cimone och Abetone dit jag och ”demonen” Sunnerheim åkte. Mer om den turen ska jag berätta senare.