En magisk morgon
Den här gången fastnade jag på bilder tagna bara för en månad sedan, en magisk morgon när vi gick upp före solen och fick uppleva något så vackert att våra hjärtan hoppade över både ett och två slag.
Dagen innan vaknade jag min vana trogen långt innan solen hade gått upp. När jag väl tog mig ur sängen och satte mig vid frukostbordet så kunde man skymta de första solstrålarna över renfjällets sida. De gnistrade i vattnet på Åresjön med intensitet och styrka.
Varför var jag inte där? Varför var inte jag närmre en så fantastisk soluppgång? Så makalöst vackert och jag sitter inne vid ett bord.
Morgonen efter sitter jag och några av mina vänner i bilen. Klockan har precis passerat sju, det är kallt och mörkt ute men det är en bubblande stämning i bilen. Med oss har vi våra skridskoutrustningar. Vi har frukost och saker för att göra upp eld med. Vi är förväntansfulla då vi ser att det börjar förändras från det totala mörker som har rådit till att en viss ljusning kan märkas på himlen runt om oss.
Vi börjar köra till fel ställe. När vi går ut bilen och fram till sjön börjar de första strålarna måla världen omkring oss, isen ligger framför oss men den är otroligt tunn. Varje liten belastning leder till att det krasar och spricker. Varje tyngre belastning gör att den ger efter och ersätts av guppande vatten.
Vi slänger oss i bilen och åker över till andra sidan sjön. Nu börjar det ljusna, det är ett skådespel där himlen står i brand. När vi kommer ut ur bilen kan vi inte annat än stå tysta. Häpna över att så mycket skönhet finns och tacksamma för att vi får vara just där. Här ligger isen tjockare. Den är helt slät och man skymtar botten under isen som om det var glas vi tittar igenom. När vi kommer ut på sjön så är vi ömsom så betagna av hur vackert det är runt om oss, ömsom fångade av den underbara känslan av att susa fram på en helt slät is. Få känna de långa skären som skridskorna ger oss utan en tillstymmelse av friktion. Ljudet är nästan omärkligt och vi får en känsla av att vi svävar fram över sjön. Sjöbotten susar fram under våra fötter och skiner gyllene av solens strålar genom isen.
När vi efter mängder av glädjerop, bilder och skär sitter lyckliga på våra liggunderlag med elden sprakande intill oss så konstaterar vi hur lätt det ibland kan vara att må fantastisk bra. Vi konstaterar vilken underbar plats vi bor på och hur många som borde få uppleva tillfällen som detta. När den sista koppen kaffe är uppdrucken och kylan börjar smyga in genom våra kläder är vi lyckliga.
Tillfällen som denna morgon försöker jag alltid bära med mig. När jag tittar på den sista av bilderna och slänger en av många snoriga papper så känner jag mig alldeles varm inuti. Nu är det en annan värme än febern som är där, nu är det minnet av morgonen som spelar i mitt bröst.
Säsongspremiär
Ja då var det dags att börja skriva här igen. När jag började skriva ifjol så var det för att på ett sätt att berätta för min mamma, pappa (som jag är på tok för dålig på att uppdatera på vad jag gör) och alla de som kanske inte alltid förstår varför jag levt mitt liv på det sätt jag levt. Men skrivandet gav en tillfredställelse i sig och efter ett tag tyckte jag verkligen att det var väldigt kul. Ända till dess att min dator gick sönder hade jag verkligen roligt när jag skrev. Nu sitter jag med en ny dator och med en ny säsong som är på väg att kicka igång på riktigt.
För ungefär en månad sedan la jag säsongens första svängar. Det är något speciellt med dessa första svängar på säsongen. De är så efterlängtade. Känslan har byggts upp under månader med sommar, höst och avsaknad av skidåkning. Varje dag från att sommaren byter skepnad och höstens klara luft tar vid så blir suget lite mer. Oftare och oftare kretsar samtalen om skidåkning. Snön börjar efter ett tag pudra de högsta topparna vita och den första frosten gör att luften smakar vinter. När den första isen lägger sig på vattenpölarna så vet jag att det är nära. När de sista löven lämnar björkarna, ja då spritter det till i benen.
Aldrig har jag åkt så mycket snö i en säsongspremiär som jag fick göra detta år. Vi hade varit ute och tjuvstartat redan veckan innan. Gått upp en liten bit och tagit oss ner några hundra fallhöjdsmeter i tveksamt före. Men den riktiga säsongspremiären skulle komma veckan efter.
Jag sitter på facebook och ser vad som händer runt omkring mig. Plötsligt ser jag en uppdatering ”smygpremiär imorgon, Oppdals skiheis åpner for erfarne frikjörer”. Det suger till i magen och snabbt slår jag upp en av alla dessa vädersajter som jag så frekvent besöker under vinterhalvåret. Massor med snö! Nu börjar planerna ta fart. När min granne kommer förbi så lägger jag genast upp förslaget om en roadtrip till vårt västra grannland. Sagt och gjort, morgonen efter sitter jag Reine och Maria i bilen. Nu börjar laddet, nu börjar pirret. Samtalen går mellan gamla åkdagar, förhållanden, politik och precis allt annat man kan komma på. Låtarna följer ett tydligt tema, pepp, pepp och åter pepp. Många av låtarna har tidigare spelats i våra favoritskidscener och i skidfilmerna som vi tittat på.
Väl framme skiner solen, men spåren av en snöig natt kan ses överallt. Det är bilar med massor med snö som åker förbi. Plogbilarna kör skytteltrafik och snöplogkanterna är högre än hemma. När vi står i bakluckan och pressar oss i våra pjäxor, ja då kokar vår entusiasm. Fjärilarna springer och gör volter i magen. Då och då kommer ett oväntat fnitter från någon av oss. Vi är precis som kalvar som ska ut på grönbete.
Vi slänger oss bokstavligt talat på liften och när vi släpper bygeln i toppen så tar det inte många sekunder förrän vi står i botten av åket igen. Snön yr om oss åk efter åk. Snön är lätt. Lagret av nysnö är knädjupt och vi hittar ett område och med linjer som vi kastar oss utför gång efter gång. Över stenar och små dropp i skogen går våra spår. Skratten bubblar i oss och vi är åter på det stället som vi går och väntar på de sista månaderna. Det ställe av lycka och eufori.
När vi sitter på caféet med några nyfunna vänner efter en dags skidåkning är vi precis sådär trötta och lyckliga som man kan vara efter en underbar dag på berget. Äntligen är vi igång.
Inga bilder eftersom vi var för sugna för att fota, men gott en del musik som spelas på väg till backen.
http://www.youtube.com/watch?v=_3ozEsN2UO8
http://www.youtube.com/watch?v=CTAud5O7Qqk
För ungefär en månad sedan la jag säsongens första svängar. Det är något speciellt med dessa första svängar på säsongen. De är så efterlängtade. Känslan har byggts upp under månader med sommar, höst och avsaknad av skidåkning. Varje dag från att sommaren byter skepnad och höstens klara luft tar vid så blir suget lite mer. Oftare och oftare kretsar samtalen om skidåkning. Snön börjar efter ett tag pudra de högsta topparna vita och den första frosten gör att luften smakar vinter. När den första isen lägger sig på vattenpölarna så vet jag att det är nära. När de sista löven lämnar björkarna, ja då spritter det till i benen.
Aldrig har jag åkt så mycket snö i en säsongspremiär som jag fick göra detta år. Vi hade varit ute och tjuvstartat redan veckan innan. Gått upp en liten bit och tagit oss ner några hundra fallhöjdsmeter i tveksamt före. Men den riktiga säsongspremiären skulle komma veckan efter.
Jag sitter på facebook och ser vad som händer runt omkring mig. Plötsligt ser jag en uppdatering ”smygpremiär imorgon, Oppdals skiheis åpner for erfarne frikjörer”. Det suger till i magen och snabbt slår jag upp en av alla dessa vädersajter som jag så frekvent besöker under vinterhalvåret. Massor med snö! Nu börjar planerna ta fart. När min granne kommer förbi så lägger jag genast upp förslaget om en roadtrip till vårt västra grannland. Sagt och gjort, morgonen efter sitter jag Reine och Maria i bilen. Nu börjar laddet, nu börjar pirret. Samtalen går mellan gamla åkdagar, förhållanden, politik och precis allt annat man kan komma på. Låtarna följer ett tydligt tema, pepp, pepp och åter pepp. Många av låtarna har tidigare spelats i våra favoritskidscener och i skidfilmerna som vi tittat på.
Väl framme skiner solen, men spåren av en snöig natt kan ses överallt. Det är bilar med massor med snö som åker förbi. Plogbilarna kör skytteltrafik och snöplogkanterna är högre än hemma. När vi står i bakluckan och pressar oss i våra pjäxor, ja då kokar vår entusiasm. Fjärilarna springer och gör volter i magen. Då och då kommer ett oväntat fnitter från någon av oss. Vi är precis som kalvar som ska ut på grönbete.
Vi slänger oss bokstavligt talat på liften och när vi släpper bygeln i toppen så tar det inte många sekunder förrän vi står i botten av åket igen. Snön yr om oss åk efter åk. Snön är lätt. Lagret av nysnö är knädjupt och vi hittar ett område och med linjer som vi kastar oss utför gång efter gång. Över stenar och små dropp i skogen går våra spår. Skratten bubblar i oss och vi är åter på det stället som vi går och väntar på de sista månaderna. Det ställe av lycka och eufori.
När vi sitter på caféet med några nyfunna vänner efter en dags skidåkning är vi precis sådär trötta och lyckliga som man kan vara efter en underbar dag på berget. Äntligen är vi igång.
Inga bilder eftersom vi var för sugna för att fota, men gott en del musik som spelas på väg till backen.
http://www.youtube.com/watch?v=_3ozEsN2UO8
http://www.youtube.com/watch?v=CTAud5O7Qqk
