Livet enligt Berggrund

Jag ligger just nu nedbäddad i soffan. Skallen dunkar, svetten rinner ner för pannan och min hals känns som om någon kört ned något stort och strävt i den. Just nu känns livet faktiskt lite pissigt. Tillfällen som jag mår som jag gör just nu så händer det ofta att jag går tillbaks och tittar på bilder. Jag antar att jag på det sättet försöker få tillbaks den känslan som jag upplevde där och då. Få lite av den energi som jag hade vid det tillfället då just de bilderna togs.

Den här gången fastnade jag på bilder tagna bara för en månad sedan, en magisk morgon när vi gick upp före solen och fick uppleva något så vackert att våra hjärtan hoppade över både ett och två slag.

Dagen innan vaknade jag min vana trogen långt innan solen hade gått upp. När jag väl tog mig ur sängen och satte mig vid frukostbordet så kunde man skymta de första solstrålarna över renfjällets sida. De gnistrade i vattnet på Åresjön med intensitet och styrka.
Varför var jag inte där? Varför var inte jag närmre en så fantastisk soluppgång? Så makalöst vackert och jag sitter inne vid ett bord.

Morgonen efter sitter jag och några av mina vänner i bilen. Klockan har precis passerat sju, det är kallt och mörkt ute men det är en bubblande stämning i bilen. Med oss har vi våra skridskoutrustningar. Vi har frukost och saker för att göra upp eld med. Vi är förväntansfulla då vi ser att det börjar förändras från det totala mörker som har rådit till att en viss ljusning kan märkas på himlen runt om oss.

Vi börjar köra till fel ställe. När vi går ut bilen och fram till sjön börjar de första strålarna måla världen omkring oss, isen ligger framför oss men den är otroligt tunn. Varje liten belastning leder till att det krasar och spricker. Varje tyngre belastning gör att den ger efter och ersätts av guppande vatten.

Vi slänger oss i bilen och åker över till andra sidan sjön. Nu börjar det ljusna, det är ett skådespel där himlen står i brand. När vi kommer ut ur bilen kan vi inte annat än stå tysta. Häpna över att så mycket skönhet finns och tacksamma för att vi får vara just där. Här ligger isen tjockare. Den är helt slät och man skymtar botten under isen som om det var glas vi tittar igenom. När vi kommer ut på sjön så är vi ömsom så betagna av hur vackert det är runt om oss, ömsom fångade av den underbara känslan av att susa fram på en helt slät is. Få känna de långa skären som skridskorna ger oss utan en tillstymmelse av friktion. Ljudet är nästan omärkligt och vi får en känsla av att vi svävar fram över sjön. Sjöbotten susar fram under våra fötter och skiner gyllene av solens strålar genom isen.

När vi efter mängder av glädjerop, bilder och skär sitter lyckliga på våra liggunderlag med elden sprakande intill oss så konstaterar vi hur lätt det ibland kan vara att må fantastisk bra. Vi konstaterar vilken underbar plats vi bor på och hur många som borde få uppleva tillfällen som detta. När den sista koppen kaffe är uppdrucken och kylan börjar smyga in genom våra kläder är vi lyckliga.

Tillfällen som denna morgon försöker jag alltid bära med mig. När jag tittar på den sista av bilderna och slänger en av många snoriga papper så känner jag mig alldeles varm inuti. Nu är det en annan värme än febern som är där, nu är det minnet av morgonen som spelar i mitt bröst.