Livet enligt Berggrund

Ja då var det dags att börja skriva här igen. När jag började skriva ifjol så var det för att på ett sätt att berätta för min mamma, pappa (som jag är på tok för dålig på att uppdatera på vad jag gör) och alla de som kanske inte alltid förstår varför jag levt mitt liv på det sätt jag levt. Men skrivandet gav en tillfredställelse i sig och efter ett tag tyckte jag verkligen att det var väldigt kul. Ända till dess att min dator gick sönder hade jag verkligen roligt när jag skrev. Nu sitter jag med en ny dator och med en ny säsong som är på väg att kicka igång på riktigt.

För ungefär en månad sedan la jag säsongens första svängar. Det är något speciellt med dessa första svängar på säsongen. De är så efterlängtade. Känslan har byggts upp under månader med sommar, höst och avsaknad av skidåkning. Varje dag från att sommaren byter skepnad och höstens klara luft tar vid så blir suget lite mer. Oftare och oftare kretsar samtalen om skidåkning. Snön börjar efter ett tag pudra de högsta topparna vita och den första frosten gör att luften smakar vinter. När den första isen lägger sig på vattenpölarna så vet jag att det är nära. När de sista löven lämnar björkarna, ja då spritter det till i benen.

Aldrig har jag åkt så mycket snö i en säsongspremiär som jag fick göra detta år. Vi hade varit ute och tjuvstartat redan veckan innan. Gått upp en liten bit och tagit oss ner några hundra fallhöjdsmeter i tveksamt före. Men den riktiga säsongspremiären skulle komma veckan efter.

Jag sitter på facebook och ser vad som händer runt omkring mig. Plötsligt ser jag en uppdatering ”smygpremiär imorgon, Oppdals skiheis åpner for erfarne frikjörer”. Det suger till i magen och snabbt slår jag upp en av alla dessa vädersajter som jag så frekvent besöker under vinterhalvåret. Massor med snö! Nu börjar planerna ta fart. När min granne kommer förbi så lägger jag genast upp förslaget om en roadtrip till vårt västra grannland. Sagt och gjort, morgonen efter sitter jag Reine och Maria i bilen. Nu börjar laddet, nu börjar pirret. Samtalen går mellan gamla åkdagar, förhållanden, politik och precis allt annat man kan komma på. Låtarna följer ett tydligt tema, pepp, pepp och åter pepp. Många av låtarna har tidigare spelats i våra favoritskidscener och i skidfilmerna som vi tittat på.

Väl framme skiner solen, men spåren av en snöig natt kan ses överallt. Det är bilar med massor med snö som åker förbi. Plogbilarna kör skytteltrafik och snöplogkanterna är högre än hemma. När vi står i bakluckan och pressar oss i våra pjäxor, ja då kokar vår entusiasm. Fjärilarna springer och gör volter i magen. Då och då kommer ett oväntat fnitter från någon av oss. Vi är precis som kalvar som ska ut på grönbete.

Vi slänger oss bokstavligt talat på liften och när vi släpper bygeln i toppen så tar det inte många sekunder förrän vi står i botten av åket igen. Snön yr om oss åk efter åk. Snön är lätt. Lagret av nysnö är knädjupt och vi hittar ett område och med linjer som vi kastar oss utför gång efter gång. Över stenar och små dropp i skogen går våra spår. Skratten bubblar i oss och vi är åter på det stället som vi går och väntar på de sista månaderna. Det ställe av lycka och eufori.

När vi sitter på caféet med några nyfunna vänner efter en dags skidåkning är vi precis sådär trötta och lyckliga som man kan vara efter en underbar dag på berget. Äntligen är vi igång.


Inga bilder eftersom vi var för sugna för att fota, men gott en del musik som spelas på väg till backen.

http://www.youtube.com/watch?v=_3ozEsN2UO8

http://www.youtube.com/watch?v=CTAud5O7Qqk

För ungefär ett år sedan trodde jag att jag var odödlig. Inget kunde stoppa mig. Jag var större än livet och inget var omöjligt. För elva månader sedan fick jag i ett slag veta att inget av det här var sant. Att jag var precis lika ömtålig som alla andra, att livets realiteter gällde även mig. Att allt som behövdes för att stoppa mig var en stubbe och en missräkning från min sida.

 

Det var en underbar dag. Snön var bottenlös, jag hade goda vänner att åka med. Ladd och glädje fanns i varje sväng. Snön svepte över ansiktet, säsongens bästa dag. Jag stod på toppen av ett åk jag åkt förut, det var brant men snön skulle ju finnas där så det fanns inga hinder för att bara släppa skidorna nedåt. Där var mitt misstag.

Farten ökade snabbt. Inte en gnutta snö fanns i åket, det var stenhårt. I botten ligger jag på paniksväng. Jag måste få ner farten innan terrängen går över i små kullar, nu kommer jag ner där det finns snö men det är också nu min säsong tar slut och mitt år tar en ny vändning. En ny upplevelse i mitt liv tar sin början. En smäll under foten rycker mitt bäcken i två delar. När jag seglar i luften så går tanken igenom mitt huvud. ”Där gick jag sönder, antingen ryggen eller bäckenet”.

Jag landar och ställer mig upp. Försöker lägga tyngd på höger ben. Det vill inte ta någon tyngd, det värker, bultar. Mina tankar greppar tag om de små halmstrån jag ser framför mig. Det är säkert bara fotbollssmärta, det går över tänker jag.

Nu kommer mina vänner ner till mig. Jag har för mig att jag säger något i stil med att det här inte är bra, jag tar mig nog inte ner själv. Jag tror också att jag säger att jag förmodligen har brutit bäckenet. Minnena härifrån har bleknat. Jag kommer ihåg mina vänners stöd, för det kommer jag vara evigt tacksam. Jag kommer ihåg att väntan blir lång och att smärtan ökar i samma takt som chocken försvinner. Jag kommer ihåg pistörernas arbete och hur imponerad jag är över dem. Jag kommer ihåg hur mycket jag fryser i pulkan. Hur jag skakar och att varje skakning medföljs av stötar av smärta.

 

Jag vet att jag är mer eller mindre lugn under allt som kommer efteråt. Försöker skämta i helikoptern. Pratar med ett litet barn som sitter bredvid mig på sjukhusets. Hans nygipsade arm kommer snart prydas av hälsningar i tusch. Under operationerna var jag aldrig rädd. Jag skrattade istället för att gråta när jag hade någon att prata med. Försökte på knagglig franska få sjuksköterskorna att skratta. Även här kommer jag vara evigt tacksam för all den omtänksamhet och stöd som jag fick på sjukhuset där ingen talade engelska. Av mina vänner som kom och hälsade på mig och min familj som gjorde så mycket för mig på hemmaplan.

 

Sommaren efteråt blev den sämsta men också den bästa i mitt liv. I efterhand ser jag hur trött jag var och hur ont jag hade. Hur påverkad jag var utan att jag riktigt ville acceptera det. Hur jag ville hålla skenet uppe av att allt var bra. Hur jag ansåg att jag inte hade rätt att vara nere eftersom jag ändå hade haft så pass tur som jag hade haft. Jag ser nu att jag under långa perioder var deprimerad. Att jag var i ett tillstånd som jag aldrig varit i förut. Hur min kropp men ännu mer min själ var nedbruten.

Men det har också på många sätt varit den bästa sommaren på många år. Jag fick tillbaka en del kontakt med vänner som jag hade tappat. Fick arbeta med kompisar och ungdomar som är bland de käraste jag har i livet och vilka var ett otroligt stöd när jag hade det som tyngst. Jag var ute på en seglats som jag nog aldrig kommer glömma. Och kanske som det bästa av allt fick jag under en period vara nyförälskad igen.

 

Nu har jag snart inte åkt skidor på en vecka. Mitt knä värker och musklerna i benet är fortfarande möra. Att ha ont när jag åker skidor är en ny känsla för mig. Något jag inte hade upplevt på samma sätt för ett år sedan. Men trotts smärtan har jag haft en av de bästa säsongerna såhär långt. Säsongen jag behövde för att landa i mig själv. Jag har fått åka med några av mina bästa vänner, fått uppleva spännande och underbara platser och åkt skidor i drömlika förhållanden. Jag har återfunnit känslan i det jag älskar så mycket. Jag åker inte på samma sätt som förut men jag har kärleken i det jag gör.

 

En sak som smärtan i mitt liv har visat mig är hur mycket vänner jag har. Hur många som jag älskar och hur många som visar så mycket kärlek tillbaks. Det trodde jag att jag visste innan men vet så mycket bättre nu.

 

Jag vill tacka er alla där ute som har varit med mig under mitt sämsta och bästa år. Ni är det bästa jag har i livet.

 

Bilderna den här gången är från Cimone och Abetone dit jag och ”demonen” Sunnerheim åkte. Mer om den turen ska jag berätta senare.

 

Nu är jag nere i Engelberg för första gången. Föret är hårt och snabbt och bitvis så långt ifrån världsmästarföre man kan komma. Det är en chock för kroppen att komma direkt från Japanskt puder till vindpackade alpåk.

Lederna värker, fötterna krampar och tekniken är bortblåst. Skidorna är bitvis inget värda, andra sporter som boule och schack är lockande. I mitt inre föreställer jag mig en kall öl på en strand nere på Bali med surfvågorna spelande utanför när vinden biter med en köldeffekt på -45 grader.  Min näsa är vit som snö för att sedan gå över i en klar rödfärg som skiner ikapp med Rudolf, alkisarna på stan och en och annan clown. Gråten är nära då fötterna tinar upp efter att ha varit som isbitar inuti de stenhårda pjäxorna.

 

Men dagar som dessa kan svänga om och bli de roligaste dagarna i ditt skidåkarliv. Det beror inte på att föret blir bättre. Det är inte heller varmare än förut. Din kropp värker fortfarande och din näsa bultar lite grann. Nej det som gör hela skillnaden är de du åker med, humöret i gruppen och det som det kan få dig att göra. Hur ni står ovanför ett åk och triggar igång varandra. Hur kroppens värk glöms bort eftersom glädjen att vara tillsammans med andra tar den platsen i ditt huvud. Hur du kan se och inspireras av de som är bättre än dig själv.

Det är vid sådana tillfällen som du utvecklas. Det är de dagarna som är de mest oväntade. Det är då leken kommer fram. Ofta görs inte de riktigt stora sakerna på de här dagarna. Fokuset ligger på känslan, på glädjen och det man gör är oftare skönt än skrämmande.

Ibland får den här glädjen och känslan dig till att prestera över din egen förmåga. Du hoppar lite större, åker lite brantare eller tar det där åket med lite högre fart. Du tävlar med de andra och inspireras av dem. Du vet att du inte kommer vara ensam om att hoppa något utan att din kompis kommer att komma direkt efteråt. Du vet att du kommer få bekräftelsen när du kommer ner av ett antal kompisar som står och hejar på dig.

Många av de här dagarna är pauserna lika viktiga som skidåkningen. När ni sitter ner tillsammans och tar en varm choklad i backen eller en öl i solen på after ski. Talar om högt och lågt och njuter av att ha förstått vad livet går ut på.

 

Om någon frågade mig varför jag håller på med skidåkning så är det för de här dagarna. Att åka puder är en underbar känsla men något som jag tröttnar på i längden. Att hoppa klippor ger dig en adrenalinkick men det räcker med en då och då. Men att glida iväg med polarna utför en sida, det är det jag brinner för och det är då som skidåkningen är som roligast.

 

Tyvärr har jag varit väldigt dålig på att ta med kameran så det blir gamla bilder som får kröna inlägget.

Den sista veckan har varit ett ständigt flängande och det är först idag som jag kunnat landa. Nu ligger jag på en madrass i den lilla alpbyn Engelberg. Jag har precis spenderat nästan två dygn på vägen och lagt 200mil väg mellan mig och Uppsala där jag började turen. Bilfärden har gått genom Sverige, Danmark och ett tillsynes ändlöst Tyskland. Innan dess tog jag mig från Niseko till Sapporo. Var två dygn där innan Tokyo fick äran av mitt besök. Där sov jag en natt innan jag slängde mig i ett flygplan till Sverige med fruktansvärd jetlag som följd.

 

Att sitta 200mil i bilen sliter på kroppen. Att jag dessutom i sista stund bestämde mig för att sova i den gör inte att den känner sig fräschare. Under de sista milen var allt stelt och ömt. Min rygg skrek. Mitt ena ben ville inte vara med längre och mitt huvud sa att nej nu får det vara nog.

 

Resor är för mig något nödvändigt ont. Numera känner jag inte ens det sugande pirret innan jag ska iväg, jag känner enbart ångest för allt som kan gå fel när man reser. Det är först när jag kommit fram till det ställe som är målet som jag börjar känna suget och pirret börjar komma igång. Då börjar det spritta i benen.

Själva resan i sig är mest ful och tråkig.  Varje flygplats ser ut som den andra enbart med skillnaden att den har sitt eget unika krimskrams. Autobahn är läskig och livsfarlig. Tyskland är säkert charmigt men vackert är det absolut inte. Någon gång ska jag svänga av vägen och se vad som finns utanför men det tar emot när man bara vill komma fram.

 

Men ibland händer saker under resan som man minns.

I både Schweiz och Tyskland är dubbdäck förbjudet. Eftersom jag visste att det skulle vara snöstorm i Tyskland så bestämde jag mig för att ta en chansning och åka med dubbdäcken på. Det går bra genom hela Tyskland ända till Schweiziska gränsen. När jag ska genom tullen möts jag av en gigantisk gränsvakt som vinkar in mig.

- Spreschen sie deutch, säger vakten i sin uniform.

- Nein,  svarar jag sanningsenligt. Man ser hur svaret får honom att sucka djupt inombords. Hur hans liv just blev lite jobbigare.

-Passport.

Jag ger honom passet som han granskar ingående. Sen går han runt bilen. Sparkar lite på mina däck och skakar på huvudet. I mitt huvud hoppar tankarna runt. Bilder på stora böteslappar kommer upp inför min inre syn.

-Problem, vorboten deutchland, switzerland. Nicht goth. Säger han och spänner ögonen i mig. Jag krymper under hans blick. Krälar i stoftet och bedyrar min oskuld. Att jag inte visste. Att det inte var meningen, att jag är ”very, very sorry”. Jag öppnar bakluckan och visar honom en väg ut. Där ligger mina odubbade däck. Han skiner upp lite. Ger mig det första leendet och säger ”ok, change.”

Nu tar han med mig till ett garage som ligger precis i närheten. Där finns allt man kan önska i däckbytesväg. Bilen lyfts upp och jag börjar med att försöka att få av hjulen. Bultarna går ur lätt. Men däcken har rostat fast och sitter som berg. Jag kämpar, sparkar på de, rycker, sliter och bänder men inget händer. Tulltjänstemannen tittar till mig då och då och ser hur svetten rinner från min panna.

Nu erbjuder han sig att hjälpa till. Här börjar förbrödringen oss emellan. Med gemensamma krafter försöker vi få loss däcken. Ett samtal inleds. Han på tyska och jag på engelska. Ingen förstår den andre men ändå förstår vi varandra på ett sätt som man gör när man har ett gemensamt arbete att utföra. Ett mål i slutet.

En av hans kollegor kommer in med varsin kopp kaffe, Vi tar en paus och torkar svetten ur våra pannor. Presenterar oss för varandra. Vänder åter till arbetet.

Någon av oss kommer på idén att värma upp däcken, den andre hämtar skållhett vatten från en vattenkran. Plötsligt lossnar däcken ett efter ett. Strålande ler vi mot varandra. Vi har klarat det! Det omöjliga!  Vår vänskap känns just i den stunden djup. Vi har blivit ”brothers in arms”.

När jag backat ut så tackar jag för hjälpen. Han nickar tillbaks med ett leende och vinkar mig vidare. Han ska tillbaks till sina sysslor och jag ska fortsätta min resa.

För tre dagar sedan började det snöa i Niseko. Många små flingor som lade sig på varandra. Miljarder små individer som byggde en enhet. Två dagar senare var det vår tur at ge sig ut i det. Under de tre sista dagarna har alla små flingor blivit imponerande 150cm nysnö.

 

Att åka i bottenlöst puder är något helt speciellt. Plötsligt slutar alla naturlagar att existera. Tyngdlagen är det första som ryker. Du svävar fram i det stora vita havet. Går tyngdlöst från sväng till sväng. Du kan dessutom flyga. Från en liten kulle till en annan. Från ett dropp till en landning som inte ens känns i kroppen. Det är ofta inte ens något du tänker på utan helt plötsligt flyger du för en sekund. Du svävar ut över marken, betraktar den från ovan en liten stund.

Det är också något fel med att du ska bli dragen nedåt. Visst är det så att det går framåt och nedåt, ibland fantastiskt fort. Men på något mystiskt vis är du själv helt i makt över när du vill stoppa farten, upphäva tyngdlagen och bara stanna.

Även tröghetslagen får sig en törn. Det känns kraftlöst när du åker. Som om allt bara går av sig själv. Du går från sväng till sväng med en katts smidighet. Höjdmetrarna bara flyger iväg. Du blir inte ens andfådd. Fast ibland får du svårt att andas eftersom snön som stänker upp i ditt ansikte täpper till mun, näsa och ögon. Ibland ser du ingenting flera sekunder i sträck. Ibland har du så mycket snö i munnen att du måste spotta och tugga för att få ut det, inte sällan kommer nästa dusch av snö över dig innan du hunnit få ut snön från den förra. Då och då är du tvungen att stanna och dra i dig ny luft. Då gör du det med snabba, giriga andetag. För du vill så fort som möjligt vidare.

Einsteins teorier går förmodligen att diskutera. På något sätt så verkar tiden stå alldeles still för några minuter. Det är bara du och det du håller på med som betyder något. Alla vardagliga problem är borta. Ingenting annat existerar än det som är runt om dig. Ingenting annat existerar än det vita orörda fältet framför dig. All den otroliga kapacitet som vår fantastiska hjärna sitter på är upptagen av att hålla koll på fötter, ben, armar, bål och omgivningen. Du färdas i en lucka i tiden. Du är ett med tiden och naturen.

 

I vissa kretsar kallar dem det puder, i andra kallar de det snö.

Jag ligger och skriver det här på morgon. Klockan är 06.11 och hotellet är helt tyst. Det är mörkt ute och det enda som hörs är surrandet från min dator. Mornar är mitt element. Det är då jag tänker som klarast och är mest produktiv.

 

Ute har det snöat hela natten. Det är med spänning jag ser fram emot att ta mig upp ut på berget. Just nu vet jag inte hur mycket det har snöat, för jag ligger kvar i sängen. Jag ligger kvar i värmen under täcket i den hårda men ändå ruskigt sköna japanska sängen. Lite av spänningen är att ligga här ovetandes. Att snart få gå upp och titta ut genom fönstret. Att antingen dra en djup suck av besvikelse eftersom det som såg så lovande ut igår kväll har förvandlats till några centimeter vindpackad snö. Eller kanske så kommer adrenalinet rusa genom kroppen eftersom du vet vad du ska ge dig ut i när du ser det fluffiga som lagt sig ute. Ibland är det skönt att inte veta, för då kan jag låta fantasin få spela en stund. Den bygger upp förväntningarna och spär ofta på besvikelsen. Men ibland slår verkligheten drömmen.

 

Jag var och firade jul i Grekland. Mina nyligen pensionerade föräldrar flyttatde dit i höstas. Ett djärvt steg tycker många. De flesta får något drömskt i blicken och säger att de är så imponerade över att de tagit steget och att de tycker att det är så rätt. Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar skulle ta steget eller att de skulle klara sig utmärkt. Men de hade byggt upp en bild av sitt liv där som kunde verka orealistisk. De hade låtit fantasin få bygga upp en verklighet som jag inte trodde existerade. Jag var väldigt rädd att de skulle bli besvikna.

Men ibland så slår verkligheten fantasin. Mina föräldrar är lyckligare och kärare än någonsin. Livet de lever är allt de hoppats på och mycket mer. De gånger då verkligheten slår fantasin, de gånger blir man som gladast och lyckligast. Visst kan fantasin leda till besvikelse, men man måste våga drömma.

 

Nu börjar hotellet vakna till liv. Det slås i dörrar, spolas i toaletter och fotsteg dyker upp i korridoren. Snart kommer vi sitta vid frukosten och drömskt titta ut genom fönstret. Snart ska vi flyta runt i det lätta fluffiga utanför fönstret. Snart får vi veta om fantasin har spelat oss ett spratt eller om vi kommer vara precis så lyckliga som vårt medvetande kan göra oss.

Just nu singlar flingor stora som vantar ner utanför fönstret. De är fjäderlätta och faller långsamt. Men det är många av dem och varje flinga läger sig tillrätta ovanpå sin granne. De säger att ingen snöflinga är likadan som en annan. Varje flinga har sin egen form och karaktär.

 

Solen har tittat fram i Niseko under några dagar. Solen som ibland är så efterlängtad har nu tvingat ut oss på upptäcktsfärder i området runt toppen på Annapuri. Under några dagar har vi fått gå med skidorna på ryggen för att hitta de fina åken.

Det är något speciellt med att bli tvungen att arbeta för att få åken man längtar efter. När man går uppför ett berg blir man påverkad på många sätt.  Kroppens ca 650 muskler arbetar, bildar energi, jobbar och blir trötta. Kroppens celler bildar ämnen som far runt i kroppen och gör dig lycklig, glad och utpumpad. Men den största påverkan sker i ditt huvud. Du tar in omgivningarna, känner solen mot din hud, vinden som biter i kinderna och vinden som skapar ett stilla susande i dina öron. Suset gör sällskap med ljudet från dina pjäxor mot snön, steg efter steg. Ena foten framför den andra.

Långsamt tar du dig upp mot toppen där belöningen väntar. Belöningen är inte bara att få kasta sig utför sidan som ni kollat in. Belöningen är minst lika mycket känslan av att ha klarat det. Känslan av att pusta ut, sträcka på sig och se sig omkring. Ta in utsikten, känna lugnet som sprider sig. Stå där med dina vänner och njuta av att vara precis där du är just då. Veta att just du har förstått vad livet går ut på.

 

Efter ett tag börjar vi bli rastlösa. Nu lockar åket framför oss. En efter en slänger vi oss utför kanten. Snön är djup och lätt. Lutningen är perfekt. Det åket som vi jobbat så hårt för lever upp till alla förväntningar. Nu är tröttheten som bortblåst. På botten går en ljudremsa i huvudet. Igen, igen, igen.

 

Men kroppen har sina begränsningar. Tillslut orkar vi inte mer. Vi beger oss hem, men inte för lång tid. Nu handlar allt om att förgylla en redan glänsande och gnistrande dag. En timme senare sitter vi med varsin öl i en onsen. Det är vad dem kallar de varma källorna som vulkanen ger upphov till här. På allas läppar spelar ett leende. Alla är trötta, utslitna och väldigt, väldigt lyckliga. Solnedgången kastar sina sista strålar på oss där vi sitter. Solnedgången markerar slutet på en gyllene dag.

Mjölksyran pumpar, adrenalinet rusar, pulsen är på topp och du susar genom snön. I botten gör du en stoppsladd och vänder dig genast om för att titta uppåt bergsidan du precis åkte utför. Ett enda spår ligger på sidan du tittar på, det är ditt eget. Åket passerar genom ditt huvud, du minns svängarna, känslan och tankarna. Spåret berättar en historia. Spåret är det optimala beviset på att du precis har varit där, upplevt det.

 

Nu kommer det ett till spår bredvid det som redan ligger där. Plymer av snö slår upp bredvid skidåkaren som skapar det. Strecken ritas med perfektion. Varje sväng vackrare än den andra. Snart står ni tillsammans. Andfådda, adrenalinstinna och darrande av mjölksyra. Ni ropar ut er glädje tillsammans, ger varandra en high five. Ni känner att det inte riktigt räcker så det går över i en spontan kram. Sen börjar diskussionen om spåren. Ni pekar, tittar och historien om spåren kommer till liv. Historien innehåller berättelser om svängar, hopp, flygg och snö. Historien pyntas med känslor och glädje.  Snart innehåller historien berättelser om fler spår och fler personer står i botten av åket som ni just har kastat er utför.

 

För mig är spåren en av de saker som gör skidåkningen till det den är. Upplevelsen jag kan få av spår kan förmodligen liknas vid upplevelsen en konstintresserad får av ett vackert konstverk. Att det är estetiskt tilltalande är en del i det hela. En viktigare del är att de tar en till upplevelserna. Är spåren ens egna för de mig tillbaka till känslan du hade när du ritade dit de på berget. Är det någon annans kan jag uppleva det som om det var jag som var där. Ofta tas spår upp flera år efter den gången som de kom till. Då är det de bästa av alla de spår vi gjort som diskuteras. Under årens lopp har de ofta blivit lite större och ännu lite mer perfekta än vad de var då de gjordes. Men det är inget ont i det, precis som alla historier växer och förändras de med tiden och varje gång de berättas.

 

Men spåren är flyktiga. Ibland försvinner de genom att de helt enkelt suddas ut för att det ligger spår överallt. Ibland smälter de bort. Har man tur suddas de ut av att ny snö faller och täcker över de gamla. Det är sådana tillfällen vi bara vill upp igen och måla nya bergsidor.

Igår mötte jag för första gången nio nya människor. Det är något speciellt med nya möten. Alla har vi varit med om spänningen första gången man ska träffa en ny grupp människor som man vet kommer ha en inverkan på ditt liv. Innan mötet blir du rastlös, undrande, kanske kissnödig. Ju närmre mötet kommer ju mer kryper det i kroppen och det blir svårt att sitta still. Fjärilarna dansar runt som vildar i magen och det känns som svetten rinner i floder från händer och rygg.

 

Nio personer iklädda färgglada kläder kommer ut genom dörren mot oss. Det är gult, blått, orange, grönt och lila. Vid sidan av japanerna i sina grå och svarta jackor märker vi ut oss, blir genast en grupp av färgklickar i en strid ström av människor. Den första kontakten som görs i de första ögonkasten kopplar ihop oss innan våra händer möts och all hjärnans kapacitet går åt till att komma ihåg ditt namn som du förmodligen sagt hundra tusentals gånger. Det som absolut inte går in är namnet på de nio nya personerna som står framför dig.

 

I bilen till hotellet börjar vi känna på varandra. Samtalsämnen kretsar runt stort och smått. Kontakten djupnar. Nervositeten släpps ut i planlöst babbel. Vissa sitter tysta i bakgrunden, några pratar mer.  Mycket handlar om snö. Hur mycket finns det? Hur är åken? Frågorna är ofta fler än svaren.

 

I närheten av Niseko börjar det snöa. Förväntningarna går nästan att ta på. Nu har fjärilarna gått ifrån att dansa till att hoppa och tjuta. Fast nu är det inte av nervositet, nu vill kroppen få känna känslan av att flyta fram i puder. Den känslan som jag kommer skriva om gång efter gång. Den känslan som gör en varm och upprymd. Som gör dig alldeles slut och ändå så full av energi. Känslan av när endorfiner och adrenalin pumpas ut i kroppen. Känslan som fått mig beroende och som är bättre än alla droger som gjorts. Känslan som enbart kärlek kan komma i närheten av.

 

På morgonen ligger det 30cm fjäderlätt snö på marken. Åken här är inte långa men lekfulla i bra lutning. Tjuten sprids i skogen. Leendena blir bredare och bredare. Mjölksyran pumpar i kroppar som törstar efter mer, mer och mer. Tillslut orkar inte kroppen längre. Energin finns inte att finna. Även om ljuset fortfarande finns återvänder vi hem lyckliga, euforiska och väldigt mycket närmre varandra. På kort tid har vi blivit en grupp av vänner, det har snön gjort oss till, det är en känsla att vi har upplevt något som ingen annan har. För ingen annan har upplevt det åket jag just gjorde. Och det åket har vi ändå alla gjort tillsammans.

 

Kameran fick stanna i väskan idag större delen av dagen därav det fåtal som jag presterat och den bristande kvaliten. Roligare saker fans att göra!

Den 11 januari 1889 landsteg Nellie Belle i Japan. Hon hade då varit på resande fot i 58 dagar och tagit sig från New York till Tokyo. Nellie var en av dåtidens mest framgångsrika journalister och arbetade för tidningen New York World. Inspirerad av Jules Verne krävde hon av tidningens redaktör att få göra en resa runt jorden för att visa att det faktiskt var möjligt att ta sig runt den under 80 dagar. Den 25 januari anlände hon till New York på den makalösa tiden av 72 dagar och 6 timmar.

Ungefär 120 år senare satte jag mig på ett plan för att nå Japan. 1,5 dygn senare ligger jag sömnlös i ett litet rum på Freedom Lodge på ön Hokkaido. Jag har hunnit med en fantastisk middag på en liten sushi restaurang i byn Kutchan. Jag har hunnit med en sittande dusch och känt känslan av japansk toalett. Min vän Kristoffer och jag har hunnit diskutera livet åtminstone en gång.
Det är med viss fascination jag tänker över skillnaderna mellan när Nellie gav sig iväg på sin resa mot hur det är för mig idag. Nellie hade med sig guld till ett värde av 200 Pund för att ta sig an sin resa. Jag har ett litet plastkort som makalöst för pengar från mitt hem i Sverige till den lilla restaurangen i japan.
Jag undrar också hur Nellie reagerade på alla intrycken under sin väg runt jorden. I dagens värld bombas vi med nyheter från olika länder och kulturer, vi vet ungefär vad vi ska vänta oss. Men fortfarande blir jag väldigt förvånad första gången någon bugar för mig. Jag skrattar lite när det är tydliga linjer till busshållplatsen så att kön ska fungera friktionsfritt eller när den timida Japanska flygvärdinnan ber om förlåtelse ett tjugotal gånger för att mitt kort måste verifieras av VISA pga. av säkerhetsspärren i det. Tänk at komma hit som helt oinvigd för 120 år sedan utan att kunna ett ord på språket som eller något om kulturen. Nellie måste ha varit hänförd.

Anledningen till att jag är här handlar om snö. Det här kalla, blöta och ofta hatade som jag ägnat större delen av mitt liv till. Det här mjuka, lätta, berusande och alldels underbara som jag är så beroende av. Det finns i massor här. Snöplogkanterna längs med vägen hit är flera meter höga. Landskapet är böljande, mjukt och vitt. Än så länge har jag inte fått sett byn i dagljus och det är med spänd förväntan jag ligger och skriver det här samtidigt som jag väntar på att tröttheten skall infinna sig.

Som ni som tagit er igenom det här inlägget har märkt så är det rätt flummigt. Det kommer jag att fortsätta med. Men den kommer också att kantas av bilder och filmklipp. Vänner och mat kommer ständigt vara närvarande för det är två stora passioner i livet. Sen kommer det vara massor, massor, massor med snö...

Några gamla bilder får fungera som en liten teaser.